Samlingar

Museets samlingar består i grund av de föremål som insamlats och bevarats av Försvarets Historiska Telesamlingar, en insamling som påbörjades under 1970-talet och som under början på 2000-talet överförts till Teleseum.

I samlingarna finns allt från enskilda föremål till sambands-, lednings- och stridsledningssystem från Armén, Marinen och Flygvapnet. Det är sammantaget en stor mängd föremål, som har ett stort kulturhistoriskt värde.
Även från den civila delen av Totalförsvaret finns föremål och miljöer lagrade.

Av Arméns ledningssystem ses här några exempel:

Telefon och radiomateriel finns representerad med utrustningar från förra sekelskiftet fram till modern tid.
Hela utvecklingseran av telefon, växlar och radio finns i samlingarna.
Radiolänkutrustningar och bärfrekvensutrustningar finns alltifrån då eran började 1943 fram till dags dato. Utrustning av olika slag för optisk signalering finns likaså.

Här visas några modeller av  telefonapparater.

Exempel på proppväxel och olika modeller av snörväxlar.

Större rullande manuella och automatiska telefonväxlar som finns i magasin.

Materiel för textöverföring finns med exempel på olika fjärrskriftutrustningar, Miltex och datautrustning .

Bildöverföring

Behov av bildöverföring har alltid funnits och innan vi fick datorsystem med mail fanns betydligt enklare system.
Museet har den första Telefaximil som fanns i Sverige. Den användes på 40- och 50 talet. Sedan kom utvecklingen av telefax igång.

Radiolänkutrustningar med bärfrekvensapparater.

I samlingarna finns även viss kryptoutrustning.

  • Chiapp m/40
  • Chiapp m/40T
  • Kryapp 101
  • Kryapp 110
  • Kryapp 210
  • Kryapp 301

Radio

Från radiosidan finns det en omfattande samling apparater och fordon.
Några exempel på bärbara radiostationer, både äldre kortvågs till modernare ultrakortvågsstationer.

Radiomottagare.

  • Hammarlund m/42
  • MT 600
  • MKL 941
  • Mottagare m/41
  • Rundradiomottagare
  • MT 910
  • Transistormottagare
  • Transistormottagare AGA
  • Mottagare m/42
  • Radiomottagare Philips

 Större tyngre och fordonsburna stationer är t ex ra-620 och Mttgb 937.

FN-tjänst

Under den tid Sverige hade FN-styrkor på Cypern och i Libanon var det endast kortvågssamband, med telegrafi och fjärrskrift, som fanns för trafiken till/från Sverige.

  • Här finns en radiohytt som funnits både på Cypern och i Libanon.

Övrigt

  • En radarstation PS 04 från luftvärnet.
  • Lite äldre kärror och vagnar.

Av Marina strids-och eldledningssystem ses här några exempel:

ERSTA

Museet har tillvarataget hela det ledningssystem som fanns vid ERSTA-batteriet på Landsort och som var det sista ERSTA-systemet som avvecklades.
Delar av detta system har åter driftsatts och målsättningen är att i museet förevisa ett fullt fungerande system i autentisk miljö.

  • STRIKA

SESUB

Ett SESUB 900, som var strids- och eldledningssystem på svenska ubåtar från 80-talet fram till efter sekelskiftet finns delvis driftsatt i museet.

Arte 719

En artillerieldledning med radar monterat i en hydda (rörlig arte 719) kunde efter omfattande arbete köras igång igen och återinvigas vid  regementets dag den 5 sept, 2009.

PS 821/T

I museet finns även en radar PS 821/T. Även den kunde driftsättas och vara igång under regementets dag 2009.
PS 821/T är en bärbar radar för närspaning och som anskaffades under senare delen av 60-talet och början av 70-talet. Den användes för målföljning vid lätta robotbatterier (Rb 52) och som spaningsradar.
Radarn är uppdelad i ett antal enheter som kunde bäras och upprättad fungera under alla tänkbara väderleksförhållanden.
Den är byggd med transistorteknik.

Några exempel av stridsledningssystem från Flygvapnet:

En transportabel radargruppcentral (rrgc/T) har tillvaratagits och under vintern/våren 2008 har detta system åter satts i drift och kunde ges en högtidlig återinvigning vid regementets dag i augusti 2008.

  • StriC 50 position
  • StriC 90 –position
  • op-position i rrgc
  • TMR 20
  • Signalstations vagn

Dokumentation gällande renovering av en PJ 21/R i Linköping.

I Kristianstad pågår ett projekt med renovering av en datamaskin DS 9000. DS 9000 är ett system som togs i bruk under tidigt 1960-tal för flygstridsledning.

Civila lednings- och telesystem.

Vi har också automatiska växlar från det publika nätet, automatstationen ”Fågelharn” och automatstationen ”Kungs Husby”.

Fågelharn är helt intakt och har en telefonväxel std m/41 200-nummers.
Alla gamla stationshandlingar, kartor och ritningar finns kvar.
Växeln är i drift och det går att ringa telefonsamtal i den, dock enbart ett samtal åt gången då det inte finns någon ”överordnad” station i systemet. Det finns emellertid planer även på detta.
Det är en tidstypisk telefonväxel för det allmänna telefonnätet och som fanns i varje samhälle (by), mindre som större.
En  telefonväxel typ A-204 (med koordinatväljare) finns som mobil telefonväxel. Den var avsedd att kunna sättas in och ersätta en telefonväxel någon stans i landet som hade blivit utslagen av olika skäl, t ex en brand.

  • Telefonstation med tfnvx Std m/41 200-nrs (Fågelharn)
  • A-204 (Kjellbo)
  • Telefonstation med tfnvx AXE (Kungs Husby)

Dokumentation

Utöver den omfattande föremålssamlingen finns det en stor mängd teknisk och taktisk dokumentation, böcker, bilder och bildspel i museet.

Tyvärr är det så att av utrymmesskäl i museet kan vi inte visa huvuddelen av de vagnar och kärror som är att betrakta som hjulfordon. De finns uppställda i magasin och kan enbart visas efter särskild överenskommelse.
Magasinen är delvis i närheten av museet, men finns också i Sörmland.

 Instrument.

  • Linjekontrollbrygga m40
  • Linjekontrollbrygga m60

Telefonapparat m/37

Tc 90010

Den under 1905 fastställda lådtelefonen hade länge varit telegraftruppernas huvudapparat. Efter många försök fastställdes en för hela armén gemensam telefonapparat m/37 i ett mer fältmässigt utförande med bärrem.

Telefonapparat m/37, med senare modifieringar, är den telemateriel som det funnits flest av inom det svenska försvaret och med den största livslängden. Den har funnits i över 100 000 exemplar, och den finns i viss mån fortfarande kvar efter 80 år. Den har också gått på export till ett flertal andra försvarsmakter. Det visar apparatens höga kvalitet och användbarhet.

Telefonapparaten kom att väsentligen modifieras i två steg.

Fälttelefon m/37

Skillnaden mellan Telefonapparat m/37 och den första modifieringen är att en LB/CB omkopplare infördes för att möjliggöra anslutningar till Televerkets påbörjade telenät med CB-system. Modifieringen gjordes i början av 1940-talet och benämningen blev Telefonapparat m/37K

Den andra modifieringen gjordes i mitten på 1950-talet. Då kompletterades LB/CB omkopplaren med en klyka. Benämningen blev Telefonapparat MT.

Den ursprungliga telefonapparaten kunde endast användas i rent manuella telefonnät med LB-system. De två modifieringarna gjordes för att kunna nyttja apparaten i både lokalbatterisystem LB och centralbatterisystem CB (manuella och automatiserade nät). Vid inkoppling till ett CB-nät skulle LB/CB-omkopplaren stå i LB-läge vid telefonering och sedan ställas om till CB vid avringning. Detta blev emellertid svårt att hantera och när de manuella CB-näten började försvinna och bli automatiserade försågs telefonen med en klyka, ungefär som på en vanlig telefon. LB/CB omkopplaren blev kvar men hanteringen blev väsentligen enklare: Lyft luren och tryck ner knappen. Vid avslut, lägg på luren. För nutidens användare av mobiltelefon är detta självklart. Det var det inte på 1940-talet.

Telefonen var försedd med en summertangent, som skulle kunna användas för telegrafering på långa avstånd då förbindelsen var dålig. Summern har dock sannolikt aldrig haft någon väsentlig funktion.

Telefonapparatens linjeanslutningar var märkta med La och Lb.

När detta skrivs 2017 fyller telefonen fyllt 80 år och har i allt väsentligt utgått ur organisationen.

För inkoppling på automatiserade telefonnät fanns en fingerskiva, som fanns i två modeller. Här visas den äldre modellen.

Med fingerskiva signalerades med DP-signalering.

Den telefon som i dag i allt väsentligt nyttjas är telefonapparat 9002, som signalerar med DTMF och som till sin funktion helt liknar en vanlig telefon.

Bild på en 9002

 

Telefonapparat m/05

17 Fälttelefon

Arbetet på att förbättra telefoneringen och telefonapparater pågick under 1900-talets första decennier och då tillkom telefonapparat m/05, ofta benämnd Lådtelefonen. Den konstruerades av LM Ericsson i samråd med fälttelegrafkårens officerare och måste betraktas som en mycket lyckad stabs- och expeditionsapparat. Dess yttre var lik telefonapparat m/1898, men den hade fast klyka och en tangent i mikrofonhandtaget. Apparaten försågs med vibrator (summer-) anordning främst för ljudtelegrafering, då förbindelser med tal i telefonen ej var möjlig på grund av långa och/eller förbindelser av lägre kvalitet.

Telefonapparat m/05 var den första egentliga fälttelefonen i standardutförande och blev den förhärskande telefonapparaten vid Signaltrupperna tills fälttelefon m/37 infördes.

Telefonapparat 386

Telefonapparat 386 togs fram att ingå i Stril 60 systemet och då främst för den optiska luftbevakningen.

Till telefonen kan anslutas två linjer.

Under användning vid luftbevakningsstation anslöts en linje till luftförsvarsgruppcentralen (LGC) och en linje till egen förläggning. Med en omkastare på telefonen går det att växla mellan att tala med LGC respektive med sin förläggning. Omkastaren kan även ställas i läge för förbindelse från förläggning till LGC.

Telefonen kan även signalera alternativt med 20 Hz ringsignal eller 1425 Hz tonsignal på linjen.

Telefonen kom sedermera att nyttjas i en mängd andra applikationer, då den har egenskapen att kunna växla mellan 20 Hz och 1425 Hz signalering och att den kan enkelt kopplas om och anslutas till 4-trådiga linjer. Vid 4-trådsanslutning kan endast 1425 Hz signalering användas.

Det finns även en variant av denna telefon som heter Telefonapparat 387.

Den telefonen kan även fungera som signalöverdrag, dvs den kan omvandla 20 Hz ringsignal till 1425 Hz tonsignal och vice versa. Den telefonen har 3 omkopplare på frontpanelen. En av omkopplarna har funktionen Kvarhållning, dvs det går att med fingerskiva ringa upp en motstation och sedan ställa omkopplaren i läge ”Kvarhållning”. Under förutsättning att motstationen har samma funktion, går det nu hänga upp luren på sin plats, utan att det automatiska kopplet faller och att med veven anropa med tonsignal (1425 Hz).

Tfnapp 387 kan ej anslutas till 4-trådslinjer.

Bild på tfnapp 387

Transformering

Transformering var tidigt det enda sättet att få fram fler förbindelser på en utbyggd kabel (fyrtråd), blanktråd eller flera tvåtrådiga kablar. Det fanns många mycket avancerade metoder som nyttjades tidigt. Den vanligaste metoden var dock att transformera en fyrtråd så att en fantomförbindelse erhölls och det var den metoden som hade längst överlevnad. Transformering gjordes på utbyggda kablar, två dubbelledare (lätt fältkabel) eller fyrtrådskabel (FL-kabel, så kallad tung kabel), för att erhålla en tredje (fjärde) förbindelse. Ända in på slutet av 1900-talet nyttjades transformering med uttag av fantom, i vissa applikationer kompletterat med superfantom. Här ses ett exempel på hur transformering kunde göras. Här skall skissen vara Genom transformering erhölls ytterligare en förbindelse (Fantom) på den utbyggda fyrtråden. Dessutom kunde även en SUPERFANTOM-förbindelse erhållas, men den hade emellertid jord som återledare och nyttjades då främst som en telegrafförbindelse. Transformering var vanligt ända in på 1960-talet och vid fasta anläggningar ända in på 1990-talet. Transformering har nyttjats i mycket stor omfattning inom hela krigsmakten. Ävensom vid nyttjandet av det Permanenta Nätet (PN) har transformering utgjort en mycket stor del av förbindelserna. Den utrustning som användes var duplexboxar och lösa transformatorer. Duplexboxen nedan har anslutningsskruvar för fältkablar och kontaktdon för FLS kabel på linjesidan och försedd med åskskydd på linjerna. På stationssidan finns anslutningsskruvar för de två stamförbindelserna och fantomförbindelsen (F). Dessutom finns en (1) kontaktskruv för en superfantomförbindelse (SF).

 

(Bild här på duplexbox)

Telefonväxel 30 DL m/39

Telefonväxel 30 DL m/39 är en utveckling av telefonväxel m/31 och är en LB-växel för 30 linjer och/eller abonnenter. Linjer och abonnenter måste vara av LB karaktär. För att kunna ansluta till CB-nät, manuella eller automatiska, finns en separat AT-tillsats för 10 linjer. På bilden står Telefonväxel 10 DL till höger.

Telefonväxeln var avsedd för regementsstaber och högre staber och den tillverkades av Telefonaktiebolaget LM Ericsson

At-tillsatsen för 10 anslutningar till televerkets nät var försedd med fingerskiva. Den placerades ovanpå växeln.

Varje snöre hade ett lod, vilket underlättade arbetet för växeltelefonisten. Växeln hade en inbyggd expeditionsenhet med ringinduktor. Ett särskilt expeditionsbord med hål för loden ingick.

Växeln vägde 38 kg och At-tillsatsen 12,7 kg

I satsen ingick kabelmattor av olika längd samt anslutningsplintar.

(Bild på kabelmatta och plint saknas)

Kabelmattor fanns i längderna 5, 20 och 100 m

Anslutningsplinten sattes upp i ett träd en bit från växeln dit alla förbindelser med fältkabel drogs.

 

Telefonväxel 10 DL m/39

Samtidigt som telefonväxel 30DL m/39 togs fram, gjordes även en mindre växel för 10 ledningar/abonnenter, Telefonväxel 10 DL m/39. Växeln användes främst vid bataljonsstaber och andra lägre förband.

För att den skulle kunna anslutas till televerkets nät måste en Cl-cell tillkopplas. Växeln hade ej heller någon inbyggd expeditionsapparat, varför en telefonapparat m/37 måste anslutas. Om inkoppling till civil abonnent användes, tillkopplades även en Ab-cell. Både Cl-cell och Ab-cell ingick i satsen.

Linjer och abonnenter anslöts i regel direkt till växeln, där det på ovansidan finns polskruvar för detta. Det finns även en anslutningskontakt för kabelmatta som kunde nyttjas för detta.

Om kabelmatta se Telefonväxel 30 DL m/39.

Växeln användes vid marinen och vid mindre flygbaser. Vid kustartilleriet användes även en modifierad modell för enbart 4 linjer.

 

Bild på växel 4 DL

Telefonväxeln tillverkades av Telefonaktiebolaget LM Ericsson

Telefonväxel m/31

Efter att under många år använt proppväxel vid arméfördelningsstaberna togs det under sent 1920-tal fram en snörväxel. Telefonväxel fick benämningen Tfnvx m/31 var den första snörväxeln som fanns i det svenska försvaret. Den nyttjades dels som transportabel med ett ställ som underrede så att växelns snören kunde hänga fritt, dels fanns den i Stationsvagn m/31, även kallad BEDA.

Växeln hade som grundmodul ett (1) klaffjackfält för 10 ledningar, men kunde byggas ut med flera sådana fält som placerades ovanpå. Till dessa klaffjacklister kunde anslutas enbart linjer av LB-karaktär. För anslutning till Televerkets nät fanns en klaffjacklist för 10 st CB-ledningar.

Växeln kom att användas en relativt kort period och ersattes av telefonväxel m/39.

För anslutning av linjer och abonnenter användes kabelmatta och anslutningsplint av samma typ som senare kom att användas för telefonväxel 10 DL m/39 och telefonväxel 30 DL m/39.

Växeln tillverkades av Telefonaktiebolaget LM Ericsson.

Telefonväxel 40 DL

Telefonväxel 40 DL är en robust växel för 40 linjer/abonnenter, som kan vara av både LB och CB/AT karaktär. Den ersatte telefonväxel 30DL m/39. Linjer och abonnenter ansluts med stationskabel och anslutningsplint. Växeln anvä

nds både som fristående och vid fasta installationer inom hela Försvarsmakten. Växeln drivs av yttre 12V och har då fungerande belysning och ”maskin”-induktor för ringsignal till LB abonnenter. Talström till växeltelefonistens talgarnityr drivs också av 12V.

Om yttre 12V inte finns nyttjas 2 inbyggda (på baksidan yttre batterilådor) om vardera 2x1,5V batterier i serie. Det ena batteriet är avsett till talström för växeltelefonistens talgarnityr och det andra för proppspetslystring när växeln nyttjas tillsammans med en multipel. Detta används i tfnstnkärra 100DL, och i sambands- och radiolänkhytter. För ringström finns då en ringinduktor med vev av traditionell typ.

Växeln infördes medio 1960-talet har brukats intill 2000-talet.

KK 100DL

För att på ett enkelt sätt kunna koppla telefonförbindelserna inom en stabsplats till önskade telefoner anskaffades Korskopplingsenhet 100 (KK 100). Genom att sammanbinda alla par 4 respektive par 5 med varandra från alla delar av ledningsplatsen kunde en ring- respektive snabbtelefonlinje skapas.

Båda tillverkades av LM Ericsson.

Telefonväxel 10 + 14 DL

Växel 10 DL, 2 (3)

Telefonväxel 10 DL är en robust växel för 10 linjer/abonnenter, som kan vara av både LB och CB/AT karaktär. Den ersatte telefonväxel 10DL m/39. Linjer och abonnenter ansluts med stationskabel och anslutningsplint men kan även anslutas direkt med PV-tråd (motsvarande) till polskruvar på växelns baksida. Växeln drivs av fyra 1,5V batterier som sitter i en batterihållare i expeditionsenheten.

Växeln används både som fristående och vid fasta installationer inom hela Försvarsmakten. Växeln infördes medio 1960-talet har brukats intill 2000-talet.

Den tillverkades av LM Ericsson.

Växeltillsats 14 DL

Som komplement till växel 10 DL, 2 finns växeltillsats 14 DL.

Linjerna som ansluts kan vara av både LB och CB/AT karaktär. 10 linjer (0-9) kan anslutas med stationskabel och anslutningsplint och till polskruvar på tillsatsens baksida. Linje 10–13 kan anslutas enbart till polskruvar på baksidan. Växeltillsatsen nyttjas normalt som tillsats till vx 10 dl, 2 för att utöka kapaciteten till 24 linjer. Flera växeltillsatser kan anslutas.

Telefonstationsbuss 131

Även populärt kallad Ormen Långe

1954 års stora arméfälttjänstövning genomfördes i Dalarna med ca 40 000 deltagande och med övningsledningen grupperad i Rommehed. Platsen var inte så väl vald med tanke på behovet av signalförbindelser, men det fanns andra krav som styrde grupperingen. Det lokala telefonnätet förväntades få en mycket stor belastning och som elevuppgifter till pågående kurs på Krigshögskolan fick dess signalavdelning uppgiften att som gruppuppgift planlägga hur behovet av signalförbindelser skulle lösas och som riktlinjer gällde

  • Behovet av US (fältväxlar)
  • HS (större fältväxel) förbindelser till vissa orter
  • Kårstabens förbindelsebehov
  • Stridsdomartjänstens förbindelser
  • Behovet av interna förbindelser i Rommehed

Kostnaden för en växel i Rommehed från Televerket skulle gå på c:a 50 000:-, dessutom visade det sig att Televerket skulle få stora svårigheter att få växeln klar i tid.

I detta läge kom Fst/S trådexpert byråing Keyser på den geniala idén att ”varför inte bygga en växel av denna storlek i ett fordon?” ”Fördelen är också att vid alla framtida större övningar finns en tillräckligt stor växel färdig att på mycket kort tid tas i bruk”

Keysers förslag antogs och en telefonväxel m/53 inmonterades i en specialkonstruerad Volvobuss. Växeln byggdes av LM Ericsson i Stockholm på rekordtid. I februari framkastades förslaget och i god tid före övningens början på hösten stod växelbussen färdig.

Vid övningsledningen i Rommehed tjänstgjorde ca 150 stabsofficerare.

Bussen är 12 m lång och har tre ”rum”. I det främre, förarhytten, kan telefonistplats eller samtalstelefon placeras. Rummet kan dessutom användas som vilrum för växeltelefonisterna. Det mellersta rummet, själva växelrummet, innehåller telefonistplatserna, samt ankommande och avgående ledningars reläsatser. Växeln fick två riksplatser, en förmedlingsplats och fyra lokalplatser.

I det bakre rummet inrymdes korskopplingsutrustningarna samt utrustning för stationens felbyrå. Längst bak på bussen finns kopplingsplintar för anslutningskablar. Telefonväxel var av manuell CB-typ och till den kunde anslutas 200 anknytningar, av CB karaktär, dvs inget batteri behövdes i telefonapparaten för talström och det var bara att lyfta luren för att göra anrop till växeln. Dessutom kunde det anslutas 60 Centralledningar från Televerkets nät och 50 lokalbatteriledningar (LB-ledningar). Dessa kunde utgöras av främst fältlinjer men även av fälttelefoner för t ex närförsvaret. På bilden nedan syns bussen uppställd mellan barackerna i Rommehed.

Utanför bussen syns en liten ”trälåda” som är en ”allmän” telefonhytt.

Observera de primitiva stegarna för växelns personal, främst kvinnlig, att ta sig in och ur bussen.

På Trafikskissen syns det mycket omfattande trådnätet som bygdes av i huvudsak militär personal för att tillgodose behovet av trådförbindelser under övningen. Nyttjandet av Televerkets nät var stort och Televerkets personal utförde ett omfattande arbete för att stötta det militära behovet. Bussens plats i nätet är vid ”Ledningen” och på skissen redovisas enbart de externa förbindelserna. Det mycket omfattande interna trådnätet i Rommehedslägret är inte medtaget.

 

Trådstationssläpvagn m/31 BEDA

Under åren efter 1925 utformades för Fälttelegrafkåren helt nya linjebyggnadsenheter och stationsgrupper.

Av mycket värde för stationstjänsten var konstruktionen av stationssläpvagnar inrymmande i första hand en färdigmonterad telefonväxel. Dessa vagnar uppbyggdes först i olika utvecklingsformer på kasserade bilchassier.

Stationssläpvagnarna hade växelrum och telefonhytter för expedition

Beda stationsvagn

s- och samtalsapparater samt fasta kopplingsboxar för direkt anslutning av kabelledningar och lokalapparater främst inom en kår- och fördelningsstab.

Släpvagnarna transporterades efter en lastbil och kunde placeras intill den byggnad där stabens expedition var inrymd utan att inkräkta på lokalutrymme. De voro försedda med kaminuppvärmning och i regel med elektrisk laddningsanordning. Dessa vagnar möjliggjorde en större trådstations snabba upprättande, något som tidigare icke varit möjligt.

 

I vagnen satt en Telefonväxel m/31.

 

Före vagnen BEDA prövades en modell med hytten upplastad på lastbil, den hade benämningen ANNA

 

(Bild på ANNA saknas)

 

 

Efterföljaren till BEDA blev en lite större vagn, även den dragen efter lastbil och den fick benämningen CECILIA och torde ha tillkommit under 1940-talet.

Inga exemplar av ANNA och CECILIA finns bevarade.

 

Televäxel 400

Televäxel 400 är en digital abonnentväxel av fabrikat Philips som beroende på konfiguration kan hantera upp till 10 000 anknytningar eller linjer (30 000 i flernodskonfiguration). Växelfamiljens civila beteckning är iS3000.

Televäxel 400 erbjuder både analoga och digitala anknytningar, de modernaste korten följer standarden EURO-ISDN. Anknytningarna kan tilldelas ett stort antal faciliteter både med kommandon och facilitetskoder (ex vis *21*).

Televäxel 400 har anpassats till försvaret genom att i stort sett alla försvarsunika protokoll för signalering har implementerats. Televäxel 400 är därför inte styrande när det gäller val av signalering utan anpassning mot omvärlden är möjlig. Även hårdvarugränssitt har anpassats och här kan allt mellan LB-telefoner och 2Mbps ISDN kan täckas in.

Televäxeln används för högre staber inom försvaret samt som ”fredsväxel” på många av Försvarsmaktens verksamhetsställen. Den ingår även som televäxel i flygstridsledningssystemet StriC samt i LOMOS.

Televäxel 403 som ses på bild här, är en transportabel version av televäxel 402, som består av en televäxelhytt och en materielhytt, båda är EMP skyddade. Materielhytten innehåller ett trådnät på rullar, samt ett antal telefoner. Växelhytten innehåller en televäxel med tre skåp, en OK-låda, kraftenhet (48V) samt en systemoperatörsplats med PC. Växel är anpassad för

  • 200 analoga anknytningar
  • 7 (15) digitala anknytningar
  • 4 LB-förbindelser
  • 16 6-trådiga linjer
  • 20 2-trådiga centralledningar
  • 6 basbandsingångar 2Mbps 75 ohm och/eller 120 ohm

Tre växeltelefonistplatser finns

Växelhytten har måtten

  • Längd 3 505 mm
  • Bredd 1 910 mm
  • Höjd 2 120
  • Vikt 1 650 kg

Materielhytten har måtten

  • Längd 3 505 mm
  • Bredd 1 910 mm
  • Höjd 2 120
  • Vikt 2 500 kg

All materiel för utbyggnad av inre nät förvaras i materielhytten. Det inre nätet byggs från televäxelhyttens anslutningsfack med hjälp av färdiga kablar.

Det finns tre olika typer av kablar

  • 30 pars kabel med bärlina, längd 50 m Denna typ av kabel används för kabelbyggnad företrädesvis utomhus och  exvis vid vägövergångar. Kabel är kontakterad med 30-pars gaffelkontakter hane-hona i respektive ände
  • 30-parskabel på vinda, längd 50m Kabeln är i ytteränden avslutad med 30-pars stiftpropp och i vindans nav med 30-pars gaffeltag och tre (3) 10-pars gaffeltag. Detta ger möjlighet att bygga vidare med antingen ytterligare 30-parskabel eller tre 10-parskablar.
  • 10-parskabel på vinda 30m. Kabeln är i ytteränden försedd med 10-pars stiftpropp och i vindans nav med ett 10-Pars gaffeltag och 10 abonnentanslutningar med modular typ RJ 11. 10-pars gaffeltaget möjliggör anslutning av ytterligare 10-parskabel.

Telefonstationsvagn

Vid större extra stabsplatser för främst militärbefälhavaren fanns en mobil telefonväxeln. Telefonväxel var av manuell CB-typ och till den kunde anslutas 200 anknytningar, av CB karaktär, dvs inget batteri behövdes i telefonapparaten för talström och det var bara att lyfta luren för att göra anrop till växeln. Dessutom kunde anslutas 60 Centralledningar till Televerkets nät och/eller Försvarets Telenät (FTN), samt 50 lokalbatteriledningar (LB-ledningar). Dessa kunde utgöras av främst fältlinjer men även av fälttelefoner för t ex närförsvaret.

Det fanns sex (6) expeditionsplatser uppdelade på RIKS-, FÖRMEDLING- och LOKAL-telefonister. Det fanns en omfattande transmissionsutrustning för att kunna ansluta externa linjer av olika typer och signaleringsalternativ.

Exempel på transmissionsutrustning är och för

  • Transformering
  • Signalering med 1425 Hz på linjen
  • Fyrtrådsförbindelser
  • Sextrådsförbindelser

Det fanns tre olika typer av telefonstationsvagn, nämligen typ 3, typ 4 och typ 5.

Telefonstationsvagn 5 (på bilden nedan) var av den större varianten, medan 4 och 3 var i fallande skala något mindre till utförande och till viss del även med sina transmissionsutrustningar.

  

Fjärrskrivmaskiner

Fjärrskrivmaskiner (fskr) och remssändare är apparater som används för att sända eller ta emot fjärrskriftmeddelanden.

Vid sändning omvandlas de skrivna tecknen från tangentbordet till elektriska tecken, som kan sändas antingen med likström 60V 40 mA, eller omvandlas i modem till olika typer av tonsignalering. Vid mottagning skall tecknen presenteras på remsa eller blankett och stansas på en hålremsa. Man kopplade ihop sändardelen och mottagardelen i maskinen, s k lokalkoppling, när man skulle skriva ett meddelande för senare sändning med hjälp av hålremsa.

Med lokalkopplad maskin kan man också redigera hålremsan, så att den blir korrekt och fullständig och senare kunna sändas med maximal hastighet, vilket man inte klarar genom att skriva manuellt på tangentbordet.

Tecknens sammansättning är fastställd i det internationella Telex-alfabetet CCITT nr 2 där varje tecken består av fem bitar (det finns plats för fem hål i bredd på hålremsan, plus en rad i mitten med små hål, avsedda för frammatning av remsan).

Fjärrskrivmaskinerna arbetar med överföringshastigheten 50 Baud (50 bit/s i modernt mått).

Fjärrskrivmaskin 308 är en apparat med möjligheter att sända och ta emot meddelanden. Apparaten är för detta ändamål försedd med tangentbord och remssändare för sändning, samt perforator och tryckare för mottagning. Tryckning av text sker på en förklistrad pappersremsa 9,4 mm bred, avsedd att klistras på en meddelandeblankett (M-blankett).

Fjärrskrivmaskin 508 har, i likhet med 308, tangentbord, remsläsare och perforator, men tryckaren trycker texten på en blankett (rullbana och 209 mm bred), i stället för pappersremsa. Det fungerar i princip som dåtida skrivmaskiner, med en arm för varje tecken i en korg som förflyttas i sidled för att skriva ut en rad. Det var en stor lättnad för sambandspersonalen med denna typ av maskin där papperet kunde rivas av till A4-format så att man slapp att klistra upp pappersremsan på M-blankett. En föregångare till Fskr 508 var Fskr 408 som i stället för rörlig korg med teckenarmar har rörlig vals som stegas i sidled för att skriva en rad.

Fjärrskrivmaskin 303 och 503 är av samma typ som 308 resp 508 men saknar sändningsmöjligheter, dvs de har inte tangentbord och remssändare.

Remssändarna 402 och 403 är båda försedda med automatiska löpnummergivare och är anslutna till ARQ-utrustningar för överföring av meddelanden på kortvågsradio. Remssändarna var till stor del elektroniska och anskaffades för att ingå i Stab-Stab Ra-systemet under 1970-talet. De behövde då inte byggas med det gamla gränssnittet för 60V 40mA utan följde CCITT-rekommendationerna V.24/V.28 där en negativ spänning på ca 6 V motsvarar ”1” och +6 V motsvarar ”0”.

Redan innan dess fanns äldre modeller av remssändare, däribland t ex Remssändare 312    som användes hos abonnenter i det fasta fjärrskriftnätet.

Fjärrskrivmaskin 508 fanns i många exemplar i större stabsplatser för trafik i det fasta fjärrskriftnätet och mellan olika fasta anläggningar. Ett specialfall av det sistnämnda kallades oprumsfjärrskrift och var en ”het linje” mellan två viktiga stabsplatser, t ex en milostab och Högkvarteret. Normalt var sådana oprumsfjärrskriftsförbindelser försedda med förbindelsekryptering med Signalskyddssystem MGD (Kryapp 101).

Under senare år (från ca 1990-talet) förekom fjärrskrivmaskinerna 308 och 508 i kombination med Kodomvandlare 525 för sändning/mottagning av MILTEX-meddelanden över kortvågsradio (Stab-Stab Ra). Kodomvandlaren med tillkopplad fjärrskrivmaskin gjorde då om MILTEX-meddelandena (som består av en modernare teckenkod med 7 bitar per tecken, ASCII, CCITT N:o 5) till femhålsremsa så att det gamla radiosystemet kunde användas för överföring av dem.

Fjärrskrivmaskin 308 nyttjades vid fältförband i en sats som hette Stationsutrustning 3 resp 32 (3/32) där maskinen var monterad i en speciell transportlåda, som även utgjorde själva arbetsplatsen, med skrivutrymme mm. Den användes även i stabs- och sambandshytter som började anskaffas under 1960-talet.

Hellskrivare

Utdrag ur Instruktion för Hellskrivare, utgiven 1945 och Endast för tjänstebruk:

 Apparatlådan är utförd av pansarträ och försedd med löstagbart lock.

Hellskrivaren av Siemens typ användas för överföring av skrivtecken, trådlöst eller på ledning. Hellskrivaren är ett mellanting mellan bild- och trycktelegraf och arbetar med relativt stor överföringshastighet, 150 tkn per minut. På grund härav och då apparaten är rätt okänslig för störningar, har Hellskrivaren fått användning även för kommersiellt bruk.

Hellskrivaren kan utan särskild tillsatsapparatur användas för översändande av meddelanden vid förbindelse per tråd eller vid radioförbindelse, där telefonering är möjlig. Kan endast telegrafi sändas erfordras tillsats.

Varje ledning, eller allmänt varje överföringskanal, som kan användas för en telefonförbindelse, är användbar för förbindelse med Hellskrivare. Till och med där andra anordningar ej kunna ifrågakomma på grund av att ledningens dämpning är för stor, arbetar apparaten tillfredsställande.  Då dessutom det frekvensband som behöver överföras är smalt, behöver man ej ställa stora krav på ledningens egenskaper. Den största ledningsdämpning på vilken Hellskrivare tillfredsställande kunna arbeta är  omkring 5 neper, Detta motsvarar omkring 35 km torr och 22 km våt telefonkabel DL 500 eller omkring 60 km opupiniserad och 160 km pupiniserad telefonkabel FL 250 m.

Då Hellskrivarens sändare ger en utgångsnivå som är omkring +1 Neper skall vid användning på Telegrafverkets ledningar en särskild dämppropp inkopplas till förstärkaren för att förhindra att andra förbindelser störas. Då dämpproppen är insatt blir utgångsnivån 0-nivå, vilket är det värde som Telegrafverket tillåter. Är emellertid ledningsdämpningen så stor att tydlig skrift ej erhålles med insatt dämppropp må densamma borttagas.

Vid trådlös förbindelse erhålles samma räckvidder som vid vanlig telegrafi- eller telefonisändning. Vid telefonisändning få impulserna från sändande Hellskrivare modulera sändaren genom att Hellskrivaren kopplas till sändarens mikrofonuttag och mottagrens telefonuttag kopplas direkt till mottagande Hellskrivare.

För att största räckvidd skall erhållas, är det emellertid bättre, att sändaren nycklas i takt med impulserna, så att förbindelse av telegrafikaraktär erhålles.

Förbindelse enligt sistnämnda ordnas med hjälp av ett separat nycklingsrelä. Förutsättning för att detta system skall fungera är, att nycklingseffekt och spänning ej uppgå till sådana värden, att nycklingsreläets kontakter brännas och att, om telegraferingsreläer finnas i sändaren, dessa arbeta tillräckligt snabbt för att kunna följa impulserna eller kunna ersättas av nycklingsreläet.

På tangentbordet finns bl a en Pausteckentangent som användes för kontroll av att förbindelsen upprätthålles under ett uppehåll i sändningen, samt för inställning av apparaterna.

Då paussignal skall avgivas, nedtryckes paustangenten, som automatiskt fasthålles i sitt bottenläge, varför givaren oavbrutet ger paustecknet. Så snart någon av de övriga tangenterna nedtryckes, upphäves fasthållningen av paustangenten.

Det finns även en Telegraftangent, som ger apparaten ökad användbarhet, emedan man därmed vid svårare störningar kan ge morsetecken i långsam takt.

VERKNINGSSÄTT (enklare utdrag)

I motsats till teleprintern och teletypen, som äro typtryckapparater, arbetar Hellskrivaren så att ett för varje bokstav varierande antal impulser utsändas, vilka i mottagaren ritar bokstaven, dvs tecknet bildas av ett antal punkter eller linjer. För uppdelning av ett tecken användas 5 linjer och 2 linjer för mellanrum mellan två tecken.

Motorn i Hellskrivaren driver en kontaktvals, så att skrivhastigheten blir 2,5 tkn sekund, eller 150 tkn per minut. Den ström som genom kontaktsegmenten utsändes är den tonfrekvens om 900 p/s som erhålles från den i förstärkaren inbyggda röroscillatorn.

Vid upprättande av förbindelse måste de bägge apparaternas motorer gå synkront, vilket kan justeras, om de inte gör det blir tecknen förvanskade, se bild

 

 

Bild på tecknen

 

MILTEX

År 1988, då de nya meddelandeförmedlingscentralerna (MFC) togs i drift, tilldelades samtliga abonnenter som tidigare ingått i försvarets gemensamma fjärrskriftnät MILTEX-utrustningar. Försvaret hade vid denna tidpunkt slutfört utvecklingen av en egen abonnentutrustning med 7-enhets datakod (Internationella Telegrafalfabetet n:o 5, ITA 5) och överföringshastigheten 1200 bit/s. Utrustningen kom att kallas MILTEX (MILitär TEXt-utrustning). Skälet till att försvaret utvecklade en egen utrustning, var att försvarsstaben ställde högre krav på RÖS-skydd (skydd mot röjande signaler) än tillgängliga civila produkter kunde tillgodose. Civilt introducerades vid denna tid ett liknande överföringssystem, Teletex, men det var (åtminstone i Sverige) baserat på det speciella kretskopplade datanätet Datex och bedömdes inte kunna anpassas till försvarets krav.

MILTEX-systemet utgjordes av en terminalutrustning DTE (Data Terminal Equipment), bestående av en (alternativt två) textskärmar, en skrivare och en kryptoapparat samt en speciell DCE (Data Circuit terminating Equipment) för anslutning till transmissionsnäten.

84 Fjärrskrift och MILTEX

MILTEX var embryot till en modern dataterminalutrustning där all trafik skulle vara krypterad (se bild 26-28). Trafikbilden förändrades därmed radikalt. MILTEX-utrustningarna var byggda för ett kopplat samband, vilket innebar att alla stela fjärrskriftförbindelser i televerkets transmissionsnät kunde avbeställas och därmed kunde de relativt stora kostnaderna för dessa förbindelser utgå.

För att klara trafiken över Stab-Stab Ra, konstruerades en speciell kodomvandlare (Kodomvandlare 525) för att omvandla MILTEX 7-enhets datakod (ITA 5) till 5-enhets fjärrskriftkod (ITA 2) och vice versa. Kodomvandlaren anslöts i radiofjärrskriftrummet till ett modem (Datamodem 122) och en fjärrskrivmaskin. Via modemet utväxlades (med 300 Baud datatakt) trafiken med den egna MILTEX-utrustningen som därmed denna väg kunde nå och nås över kortvågsradio, normalt med krypterad MILTEX-trafik. Det var endast meddelandehuvudet som överfördes i klartext och det gjordes även läsbart på fjärrskrivmaskinens blankett (annars var texten helt oläslig och bestod av slumpmässiga tecken – eftersom de både var krypterade och konverterade till femhålsremsa). Därigenom var det möjligt att förmedla trafiken mellan avsändare och adressat.

MILTEX-trafiken krypterades med kryapp 110 (Signalskyddssystem MGG).

 

 

 

Kontorsversion av DCE

Kontorsversionen är avsedd att placeras i en specialbyggd hurts, på bord eller i ett 19" stativ. På enhetens högra gavel finns kontaktdon för nätanslutning (220 V) och anslutning av terminaler, kryptoapparat, telefonlinjer, extern ringsignalindikering samt telefon. Samtliga manöverorgan och indikeringslampor är placerade på framsidan.

Fältversion av DCE

Fält-DCE ska användas där miljökraven är strängare, t.ex. i stabs- och sambandshytter, där den är avsedd att monteras i ett 19" stativ. Förutom kontorsversionens funktioner har fältversionen möjlighet till förbindelse via radio. Dessutom kan fält-DCE:n strömförsörjas med 24 V DC (från fordons-elsystem).

Kontaktdon, manöverorgan och indikeringslampor är placerade på framsidan. Anslutning av telefon sker endast via polskruvar.

 

 

Till kontorsversionen är två terminaler(DTE) anslutna och detta visar då en fullbestyckad abonnentplats. Bestyckningen varierar beroende på abonnentens trafikbehov. Till fältversionen har på denna bild anslutits en terminal (DTE).

Telefon och kryptoapparat finns dock med i samtliga fall

Telefaksimilapparat

Utdrag ur beskrivning utgiven 1954

Vad är telefaksimil?

Med telefaksimil menas elektrisk upptagning och överföring av text- eller bildoriginal samt dess registrering i form av bildkopia. Överföring kan ske medelst telefon eller radio. Telefaksimilutrustningen är avsedd för sändning och mottagning via vanliga talkanaler av tryckt eller skriven text, skisser, ritningar, fotografier etc. En originalbild av storleken 16 x 19 cm kan sändas och mottagas i naturlig storlek på ca 7 min.

Sändning och mottagning av telefaksimil kan uppdelas i tre skilda processer:

  1. Avsökning, vilken utgör en successiv analys av svärtningen i bildytan utefter radvis ordnade linjer
  2. Överföring till den mottagande apparaten av de elektriska impulser som bildas vid avsökningen
  3. Registrering, som är den process, genom vilken bildsignal mottages och kvarhålles på det material som senare kommer att utgöra bildkopia

Viktiga delar av registreringsprocessen är synkroniseringen och bildfasningen. För att den mottagna bilden icke skall bli förvrängd, måste såväl en förutbestämd hastighetsrelation mellan avsökning och registrering med avseende på enstaka linjer upprätthållas (synkronisering) som en inställning av bildytan, så att en godtyckligt belägen punkt på bildoriginalet får önskat läge på bildkopian räknat i linjeriktningen (bildfasning).

För överföringen behövs en vanlig talkanal (300 – 3000 p/s). Bildsändning kan ske minst så långt som talkanalens räckvidd. Vid bildsändning över telefonledning ersätter faksimilapparaten handmikrotelefonen i linjens båda ändar. Vid radioförbindelse ersätter faksimilapparaten mikrofonen vid den sändande och hörtelefonen vid den mottagande stationen. Samma förbindels kan användas växelvis för talförbindelse eller bildöverföring.

(Nu är det slut på utdrag ur beskrivningen.)

I princip består apparaten av tre huvudkomponenter:

  • Roterande trumma
  • Fotocell
  • Termisk nål

Överföring av bild och /eller text:

  • Vid den sändande stationen monteras den bild och/eller textoriginal, som önskas översänd, på trumman.
  • På mottagarstationen monteras ett termiskt papper (teledeltospapper) på trumman
  • Efter infasning av trummornas rotationshastighet och sändning av bildfasningssignaler
  • När detta är klart avsökes bilden vid den sändande stationen medelst en fotocell.
  • Vid mottagarstationen ritas nu en bild med en termisk nål på papperet

 

Fram till 1943/1944 var transformering den enda förhärskande tekniken att utöka antalet förbindelser på en utbyggd förbindelse och då främst en fyrtrådsförbindelse.

BF 201

Under Andra Världskriget kom en helt ny teknik i bruk. Det var Bärfrekvens.

 

För att kunna utöka antalet förbindelser på utbyggda kablar, som ibland även transformerats, framtogs Bärfrekvensterminal m/44 (BF 211) som kunde anslutas till en vanlig 2-trådsförbindelse (kabel) och då ge ytterligare en förbindelse, en fysikalisk och en bärfrekvent.

BF 211 baksida

 

 

BF 211 kunde även nyttjas i kombination med transformering till att bärfrekvensbelägga de två stammarna och fantomförbindelsen, som beskrivs i delen om transformering.

På detta sätt gick det då att få ut ytterligare en förbindelse på vardera STAM och FANTOM. Om även SUPERFANTOM nyttjades, gick det då att få ut sju förbindelser på den utbyggda fyrtråden.

Bärfrekvensapparaten kunde även nyttjas i det Permanenta Nätet, både på kabelförbindelser och blanktråd.

För att utefter en utbyggd linje kunna ”tappa av” en förbindelse fanns en BF-shunt.

I systemet ingick även en bärfrekvensvagn innehållande sex bärfrekvensapparater och två BF-shuntar.

Bärfrekvensapparaten tillverkades i Sverige av L M Ericsson Telefonaktiebolag och ingick i ett system med Bärfrekvensshunt och Bärfrekvensvagn.

På en FL-kabel (tung kabel) erhålles samma räckvidd med de bärfrekventa samtalen som med de fysikaliska, dvs ca 40 km för ej pupiniserad kabel och ca 100 km för pupiniserad kabel.

Restdämpningen för det fysikaliska samtalet är på en 100 km FL-kabel omkring 3 Neper  under det att den för det bärfrekventa samtalet är omkring 0,5 Neper.

Utnyttjades bärfrekvensapparaten på permanent telefonledning bestående av 3mm järntråd, kan telefonidistansen likaledes beräknas till c:a 100 km.

Inkopplas apparaten på kopparledning blir telefonidistansen ca 500 km.

På blanktrådslinje av fältmateriel (2,11 mm järntråd) blev räckvidden ca 75 km

Allmänt kan sägas, att den nya samtalsförbindelsen låter sig anordnas på varje ledningssträcka, som uppfyller vissa nödvändiga villkor beträffande ledningsdämpning och överhörning.

Sålunda får ledningsdämpningen vid högsta överförda frekvens icke överstiga 5 Neper och överhörningsdämpningen till andra ledningspar måste vara så stor att bärfrekvenssamtalet ej hörs över till och stör andra fysikaliska eller bärfrekventa samtal längs samma linjesträcka, dvs omkring 6 Neper.

Vanligt tal består av ett flertal frekvenser liggande huvudsakligen mellan 200-2800 p/s. För att talet vid överföring på teleteknisk väg skall bli fullt förståeligt erfordras emellertid ej att hela detta frekvensband överföres, utan bandet kan begränsas till t ex 300 – 2200 p/s. En sådan begränsning av talbandet är genomförd i bärfrekvensapparaten, då dess tekniska utförande blir enklare och emedan gynnsammare överhöringsegenskaper erhållas. Det är nämligen önskvärt att på grund av ledningarnas ökade dämpning vid högre frekvenser hålla den högsta frekvensen så låg som möjligt.

BF 211 med tillhörande BF-shunt och BF-vagn anskaffades i mitten på andra världskriget och utgick ur organisationen 1963.

 

BF 421/SÖ 471

Bärfrekvensutrustningen inköptes till Sverige 1950 tillsammans med en kabel som fick benämningen FLA kabel och fick här benämningen BF 421, Tc 90621.

Till bärfrekvensutrustningen erfordrades även ett signalöverdrag för att kunna ge och ta emot en 20 Hz 60V ringsignal mot stationsutrustningen, som kunde vara en telefonväxel eller telefonapparater. Signalöverdraget fick benämningen SÖ 471, Tc 90631.

Denna utrustning tillverkades av Western Electric i USA och framtogs hastigt under kriget av rent civila byggstenar och placerades sedan i stabila trälådor, vilket gjorde densamma tung, skrymmande och mindre fältmässig.

Bf-terminalerna och signalöverdragen inköptes från surpluslager i Belgien och var utförda för amerikanska armén och var i drift under kriget i Europa.

Signalöverdragen saknade kraftanläggning för ackumulatordrift. Nätanslutningar mm var utförda av amerikansk typ.

Utrustningarna måste därför renoveras och samtidigt kompletteras så att de fick enhetliga utseenden och ett utförande som var lämpligt för bruk i fält.

Renoveringsprogrammet omfattade även rengöring från smuts och damm, söndriga och felande detaljer reparerades eller byttes ut och målning förbättrades.

Renoveringen av bf-terminal typ I och II kostade 1500:-/st och för typ III 800:-/st.

Renoveringen av signalöverdragen kostade 1200:-/st

Med BF 421/SÖ 471 kunde erhållas fyra (4) förbindelser. Dessa förbindelser var av fullgod kvalitet på upp till 65 km förbindelseavstånd på kabel.

Både Bf-utrustningen och signalöverdraget var rörbestyckade och kunde drivas från 220V växelström eller 6 V batteri.

BF 421 och SÖ 471 var framförallt genom sin vikt svårhanterliga för en radiolänkhalvgrupp på tre man.

Denna BF med tillhörande signalöverdrag fanns med i organisationen till 1964.

 

BF 531

BF 531 är en frekvensdelningsmultiplex (FDM) som gav fem kanaler för användning med radiolänkstation RL 320, eller på kabel.

Jämfört med BF 421 erhölls nu ytterligare en telefonikanal på kabel- eller radiolänkförbindelsen.

Vid nyttjande av BF 531 på kabelförbindelse kunde, förutom de fem kanalerna från BF 531, även kopplas fram en fantomförbindelse, alltså totalt sex förbindelser.

Vid nyttjande av BF 531 på kabel användes främst FL-kabel. Om FL-kabeln pupiniserades kunde en räckvidd på 70 km erhållas.

Kanalerna var  omkopplingsbara mellan 2-tråd och 4-tråd.

I två-trådslägen var signaleringen till/från de anslutna stationsutrustningarna 20 Hz växelspänning med c:a 65 V. Signaleringen i BF 531 var 3850 Hz på kanalerna.

I fyr-trådsläget fanns ingen inbyggd signalering på kanalerna mot stationsutrustningarna och för att kunna signalera var det nödvändigt att den anslutna stationsutrustningen hade inombandssignalering på fyrtråden t ex 1425 Hz.

Varje kanal medgav överföring av frekvenserna 300 – 3500 Hz.

På kanal 1, den fysikaliska kanalen, vilken används som tjänstekanal, överförs detta frekvensband direkt. På de övriga kanalerna, 2-5, överförs frekvensbandet genom bärfrekvensmodulering, varvid det ursprungliga frekvensbandet flyttas upp till frekvenser mellan 4 och 20 kHz.

De fyra bärfrekventa kanalerna kan, om förbindelsen var anordnad på FL-kabel, kopplas om till en bredbandig specialkanalmed frekvensbandet 4 500  -  20 000 Hz för överföring av signaler för t ex snabbfaximil..

 

BF 531 fanns kvar i organisationen fram till 1994.

 

Bärfrekvensapparat 541,  BF 541

BF 541 är en frekvensdelningsmultiplex (FDM) och kunde på en radiolänk- eller fyrtrådig kabelförbindelse överföra fyra telefonikanaler (300-3400 Hz) och två fjärrskriftförbindelser (frekvensskift +/- 120 Hz upp till 200 Bauds hastighet).

Bärfrekvensutrustningen hade en separat telefonikanal som användes som tjänstekanal (300-3400 Hz) mellan bf-terminaler och radiolänkstationer.

 

De sex kanalerna kallades med ett namn för en ”bfgrupp”.

 

Telefonikanalerna kunde kopplas dels tvåtrådigt (2-tr) med 20 Hz ringsignalering  och dels fyrtrådigt med separata trådar för likströmssignalering (6-tr).

Telegrafikanalerna lämnade 40 mA skrivarström ut mot anslutna fjärrskrivare och kunde kopplas tvåtrådigt eller fyrtrådigt mot fjärrskrivmaskinen.

 

 

Gruppmodulator 332,  GM 332

Tre bärfrekvensutrustningar, kopplade till en gruppmodulator 332 medgav trafik på tolv telefonikanaler och sex telegrafikanaler. Om denna kombination fördubblades erhölls 24 telefonikanaler och tolv telegrafikanaler, alltjämt på samma länk och/eller kabelförbindelse.

 

BF/GM-systemet är en produkt från Norge och tillverkades av Elektric Bureau

 

Bärfrekvenssystemet anskaffades i början på 1970-talet tillsammans med radiolänk 340-

systemet och utgick ur organisationen i olka faser men mer eller mindre slutgiltigt under

senare delen av 1990-talet.

 

RL 320

Utrustningen är avsedd för att trådlöst kunna överföra flera telefon/dataförbindelser och den består av en sändare, en mottagare och en allformator/växelriktare och är den första radiolänkutrustningen som infördes i armén.

I början av 1950-talet påbörjades försök och 1955 överlämnades denna radiolänkutrustning till Signalregementet. Den kom sedan att vara i taktisk/operativ drift ända in på mitten av 1990-talet.

RL 320 tillverkades av General Electric (GEC) och det inköptes ca 200 stationer.

Överst ses sändaren, därunder mottagaren och i botten allformatorn.

Några tekniska data hämtade ur SignH 1967:

Radiolänkstation 320 är en transportabel ultrakortvågsstation för flerkanalförbindelse
Stationen var packad i ett antal transportlådor:
  • Sändarlåda
  • Mottagarlåda
  • Omformarlåda
  • Antennlåda
  • Mastmtrllåda 1 och 2
  • Kabellåda
  • 2 Mastdelslådor
  • Elverk
  • 2 Batterilådor
Sändningsslag: Telefoni (FM)
Antenneffekt: Högeffekt 10–14 W

Lågeffekt 0,5–1 W
Antennmateriel: 4-elements yagiantenn (antennförstärkning 7 dB)
Övrig antennutrustning; Mastdelar och linmateriel för antennmast med maximal tillåten höjd av 18m
Räckvidd: Ca 30 km utan relästationer
Ca 120 km med tre relästationer
Frekvensområde: 10 kanaler i två band

Hög: 180,2 – 183 MHz

Låg: 167,9 – 169,7 MHz.

Kanalseparation 200 kHz.
Strömkälla: 240 V eller omformare som drivs av 12 – 15 V likspänning och ger 200 V 50 Hz
Övrigt: RL 320 användes i kombination med BF 421/SÖ 471 och senare med BF 531

 

Sändaren och mottagaren drevs med 220 V, som erhölls via/från allformatorn.

Allformatorn anslöts till elnät 220 V och batteri 12 V. När tillgång till elnät 220 V fanns, fungerade allformatorn enbart som ”genomkopplare” av strömmen. När däremot ”fast” 220 V föll bort genererade allformatorn, med 12 V som grund, 220 V till sändare, mottagare och BF.

Ett elverk på 1500W var den ordinarie strömkällan till radiolänken. Elverket generade både 220 V växelspänning och 12 V likspänning för att kunna ladda batterierna.

 

Teknikutveckling

Alltsedan begynnelsen har trådtelefoneringens utveckling präglats av en oavlåtlig strävan att på en linje, sk via, kunna skapa mesta möjliga antal förbindelser med minsta möjliga åtgång av metalliska ledningar.

Radiolänkutvecklingen i Armén är en teknikutveckling som började 1946, men som av brist på reella resurser inte kom att förverkligas förrän omkring 1950.

En radiolänkutrustning består av en sändare och en mottagare som är i ständig drift.

För att kunna överföra flera telefonikanaler över radiolänkförbindelsen behövs även en bärfrekvens/multiplexutrustning för att överföra telefonsamtalen (motsv).

1947 utfördes vissa dock försök med att nyttja en vanlig UK-radiostation, ra 400, som radiolänk-station. Dessa försök föll inte så väl ut.

1950 inköptes från de stora surpluslagren i Europa efter VK II en fyrkanalig bärfrekvensutrustning (BF 421/SÖ 471), som från början var avsedd att användas på den kabel, FLA-kabel, som inköpts något år tidigare också från lagren i Europa.

När vår första radiolänk kom 1951/52 kom den att användas där. Utrustningen vägde totalt 230 kg.

Det skulle dröja till 1957 innan en ny bärfrekvensutrustning inköptes, då från Canada (BF 531), Den gav fem (5) förbindelser och vägde 40 kg.

1974 kom Ericsson-”succen” RL 340 med BF 541/GM 332.

Dessa två mindre radiolänkutrustningar var sedan vad vi hade fram till 1997, då telesystemet TS 9000 sjösattes, ett system som gav 15 (30) kanaler.

1976 infördes ett större radiolänksystem, Tung radiolänk, som kunde överföra upp till 300 telefoni/dataförbindelser.

 

På den vänstra bilden sitter soldaten framför en radiolänkstapel med BF 531 ovanpå. och till höger om soldaten syns telefonväxel 40 DL.

På den högra bilden syns soldaten i färd med att koppla ett samtal i växeln.

RL 340-systemet

För att tillgodose taktiska krav beslöts år 1968 att ett nytt transmissionssystem skulle anskaffas med avsikt att få fram ett fördelningstelesystem ”Telesystem 76”. För detta skissades på ett transmissionssystem med radiolänk, bärfrekvensutrustningar och gruppmodulatorer för 12/24 kanaler. Det fanns även behov av att skifta frekvensområde eftersom RL 320 frekvensområde sammanföll med vissa TV-kanaler och att antalet tillgängliga kanaler var endast 10 stycken. Vidare började stationerna bli gamla och omoderna, antennmaterielen sliten och svårhanterad i det ökande tempo som arméns förbättrade rörlighet krävde. Den gamla materielen var enbart transportabel och för att få ökad funktionalitet och kortare tider för upprättande och brytande krävdes nu utrustning fast installerad i fordon.

Vid SRA beställdes utveckling av en ny prototyp, (PL-65), som var helt transistoriserad. Utvecklingen av denna radiolänk kostade ca 5 miljoner kronor, vilket dock Försvarsmakten fick tillbaka i form av royalty när Ericsson sedan sålde denna produkt i hela världen som en stor försäljningssuccé. Från EB (Elektrisk Bureau) i Norge beställdes bärfrekvensutrustningar och gruppmodulatorer.

Det vid Ericsson framtagna radiolänksystemet fick benämningen RL 340 och bärfrekvenssystemet från EB fick benämningen BF 541/GM 332. Ett nytt fordonsmonterat radiolänksystem togs fram, dimensionerat för fördelningens grundbehov och med möjlighet till utbyggnad, både beträffande abonnentantal och kapacitet. Det här bärfrekvenssystemet medgav fler kanaler per radiolänkförbindelse än vad RL 320 med BF 531 medgav. Systemet tillfördes även marinen.

Radiolänksystemet organiserades i plutoner innehållande utrustning för överföring och förmedling av i första hand telefoni- och fjärrskrifttrafiken inom ett fördelningsområde samt till och från detsamma. Plutonerna bestod av radiolänkgrupper, som vardera hade en radiolänkterrängbil. I plutonen fanns även två radiolänkcentralgrupper.

Hjärtat i radiolänknätet var radiolänkcentralen (RLC) och för detta fanns i plutonen två fordonsmonterade hytter. Från RLC upprättades förbindelser till de anslutna brigaderna med hjälp av två radiolänkstationer som fanns i radiolänkcentralhytten, samt som komplettering med en enkel- och/eller dubbelhytt i rltgb 13, som grupperades i anslutning till RLC-hytten.

Fördelningsstaben anslöts om möjligt med FL-kabel från radiolänkcentralen. Om läget inte medgav utbyggnad av kabel nyttjades radiolänk, som då grupperas på en utflyttad sändarplats vid fördelningsstabsplatsen. Därifrån byggdes emellertid alltid kabel in till stabsplatsens sambandsfordon. Det fanns två radiolänkcentraler, varav den ena var förhandscentral och som tog över trafiken efter viss tid, därefter omgrupperar och upprättar den första centralen som då blir ny förhandscentral och beredd ta över trafiken.

Systembild

Nätet var endast under kortare perioder stationärt till sin utformning och upprättande av nya stationsplatser och brytande av gamla pågick kontinuerligt. Detta medförde att det måste gå snabbt att upprätta och bryta stationsplatserna, vilket i sin tur fordrade utpräglad enkelhet i handhavande och stor driftsäkerhet. På stabsplats fanns en sambandshytt som innehöll bl a gruppmodulator bärfrekvensterminaler för anslutning mot radiolänkcentralen. Ingen radiolänk fanns i sambandshytten.

Radiolänksystem RL 340 infördes 1974 och utgick i mitten av 1990-talet.

Systemet var i bruk under 20 år, varunder det pågick en explosionsartad utveckling på telekomsidan och ersattes av TS 9000.

I och med införandet av RL 340 systemet fick fördelningen egen radiolänk, vilket ett nytt taktiskt uppträdande av fördelningen krävde.

RL 340 ingick med en radiolänkpluton i fördelningens telekompani.

Bild org av fördstabsbat

Radiolänkgrupp RL 340

Radiolänkgrupperna fanns både som enkelmontage, innehållande en radiolänkstation och en bärfrekvensterminal, samt som dubbelmontage, som innehöll två radiolänkstationer och vid behov två bärfrekvensterminaler. En nyhet jämfört med den tidigare organisationen var att personalen i radiolänkgrupperna var förlagda i hyttens bakre materielutrymme. Tält behövde inte längre upprättas. 

 

På taket till radiolänkterrängbilen (rltgb13) transporterades en Teleskopmast 24 m. I fordonet fanns utrustningen monterad i stativ på ungefär samma sätt som i bilden ovan. Bilden visar ett dubbelmontage, dvs det finns två uppsättningar RL 340, däremot inga BF 541.

Med de mycket rörliga radiolänkgrupperna kunde snabbt etableras ett nät där brigadstaberna anslöts med fyra talförbindelser och två fjärrskriftförbindelser och där fördelningsstab kunde anslutas med upp till tolv talförbindelser och sex fjärrskriftförbindelser. En abonnent i nätet, t ex en brigadstab, skulle ha sitt samband klart inom 30 minuter efter det att radiolänkgruppen anlänt till platsen.

Fordonet var en tgb13

 

Här några data om bilen

Terrängbil 13 (Volvo C304

Tgb 13 är treaxlig. Fordonen driver normalt sett bara på bakhjulen, men framhjulen kan kopplas in med vakuumstyrda differentialspärrarför att få drivning på alla hjulen. För att få så hög markfrigång som möjligt används portalaxlar. Nackdelen med dessa är att fordonet får en högre tyngdpunkt

 

Vikt                3,3 ton

Längd            4,35 m

Bredd            1,9 m

Höjd              2,17 m

Motor             Rak 6 cyl. Vätskekyld Volvo B30A-motor, 86 kW (117 hk)

Sambandshytt

I sambandshytten vid fördelningsstab fanns bärfrekvensutrustningar och gruppmodulator, som anslöts med FL kabel till radiolänkgruppen, som var grupperad på sändarplats. Sambandshytt kunde även anslutas direkt till radiolänkcentralen via FL-kabel, för att fördelningsstabsplatsen skulle kunna vara helt radiotyst. Radiostationerna för två av fördelningens radioUK nät fanns i radiolänkcentralhytten och fjärrmanövrerades via radiolänksystemet.

I bagagehäcken på takets framkant fanns ett elverk 4 kVA.

I sambandshytten fanns en GM 332, tre BF 541, samt två ra 422, samt två telefonväxel 40 DL.

När beslut om att framskjuta införandet av TS 8000 togs, anskaffades telefonväxel 15 DL, som var en mindre, automatisk CB-växel. I sambandshytten ersattes då en av de två vx 40 DL med tre st tfnvx 15 DL.

I sambandshytten fanns även en MK/OK som med en standardkoppling fördelade telefoni- och telegrafi (fskr) kanalerna till telefonväxel och fjärrmanöverutrustningar.

Med MK/OK kunde omkopplingar (OK) göras i denna fasta mellankoppling (MK).

Några data på 939 bilen

Kom i tjänst i början på 1960-talet Utgick i slutet av 1970-talet, något enstaka fordon ända till slutet av 1980-talet och ersattes då av den nya terrängbils-generationen.

Längd: 7,50 m
Bredd: 2,45 m
Höjd: 2,85 m
Tillverkare: VOLVO
Motor: Volvo TD 70
Cylindrar: 6
Effekt: 125 hk vid 2 500 varv/min
Drivmedel: Diesel
Tankvolym: 120 lit
Förbrukning: 4 lit/mil
Elsystem: 24 volt
Kylsystem: 34 lit
Växlar framåt: 5st
Växlar bakåt: 1 st
Fördelningsväxel: Ja
Terrängväxel: Ja
Differentialspärr: Fram och bak
Vinsch: Sidomonterad
Dragkraft: 7 000 kg med enkel lina
Tjänstevikt: 6 680 kg
Maxlast: 5 320 kg
Totalvikt: 12 000 kg

 

Radiolänkcentral  

Radiolänkcentraler (RLC) infördes, enligt samma princip som vid RL 320 systemet, men nu fordonsmonterade för att korta omgrupperingstiderna. Utanför RLC grupperades erforderligt antal rltgbil 13 för att tillsammans med de två i hytten befintliga RL 340 stationerna erhålla förbindelse med abonnenterna i nätet.

Bilden ovan visar del av interiören i en radiolänkcentralhytt, RLC monterad på tgb 30. Soldaten sitter framför stativet där RL 341, BF 541 och GM332 är installerade. Till vänster i bilden syns de två RaUK- stationerna som kan fjärrmanövreras från stabsplats via radiolänk och bf –systemet och ovanpå stativet syns bl a de två fjärrbetjäningsenheterna FK 3, som tillsammans med fjärrmanöverutrustning (FMU) nyttjades för denna fjärrmanövrering.

I radiolänkcentralhytten fanns två uppsättningar RL 340, sju st BF 541, två st GM 332, samt två st telefonväxel 40 DL, samt en MK/OK. I ett senare skede utbyttes en av telefonväxlarna 40 DL till tre automatiska telefonväxlar 15 DL. I radiolänkcentralen fanns en standardkoppling för genomkoppling av telefoni- och fjärrskriftförbindelser. Med MK/OK kunde omkopplingar (OK) göras i denna fasta mellankoppling (MK).

 

 

 

I radiolänkcentralen kopplades ett mindre antal direktförbindelser från fördelningsstaben till brigaderna och artilleriregementsstaben, övriga kanaler i nätet anslöts till telefonväxeln. På taket transporteras en antennmast 24m och i bagagehäcken på takets framkant fanns ett elverk 4 kVA.

 

Några data på tgb 30/40 Tgb 30 är 2-axlig och försedd med en 6-cylindrig D11-motor på 220 hk och tillåten last 4,5 ton på väg och i terräng. Scanias beteckning är SBA 111. Bilarna byggdes för att köras i mycket oländig terräng (cross-country) med specifikationskrav på 60% (31 grader) stigning och 40% (22 grader) sidlutning med full last. Med en frigångshöjd under axlarna på 40 cm, 45 graders frigångsvinklar fram och bak möjliggjordes att man kunde klättra över 60 cm diagonala hinder och vada i 80 cm djupt vatten. Växellådan består av en 6-stegs automatlåda med 2-stegs fördelningsväxellåda, två kraftuttag och möjlighet till maxhastighet på 90 km/h. Tgb 30 har en vinsch med 60 m vinschlina och 9 tons dragkraft på enkel part. Tgb 40 har en vinsch med 50 m vinschlina och 11 tons dragkraft på enkel part. Begärd konstruktionslivslängd sattes till 100 000 km. Bilarna skulle bestå av så många Scania standardartiklar som möjligt och vara sinsemellan lika där så gick. Räknat på artikelnummer blev det över 70 %. Extra utrustning inkluderar personalhytt och 1,2 tm eller 55 tm lastkran. Totalt levererades i Sverige 2700 Tgb 30/40 och beräknas vara kvar i tjänst fram till år 2020

Radiolänken tillverkades av Marconi i Italien och benämndes RL 72. Inmonterad i transportabel hytt benämndes satsen RL 721. Länken var omkopplingsbar mellan 300 kanaler och 24 kanaler. Normalavstånd för ett radiolänkhopp i 300 kanalläge var 40 km men vid 24 kanalläge kunde större förbindelseavstånd nyttjas. Normalt nyttjades alltid 300 kanalläget, men när avståndet till det fasta radiolänknätet var extremt långt eller hade en mycket besvärlig terrängprofil nyttjades 24 kanalläget. Länken arbetade i 4,4 – 5 GHz bandet och som antenn nyttjades en parabol som var 2 m i diameter med en lobvinken på 2,2 grader som ställde stora krav på fri sikt mellan antennerna.

Antennmast 60/1300

En ny typ av antennmast utvecklades som kunde bära minst två av dessa antenner och som hade betydligt högre masthöjd och torsionskrav än tidigare master.Masten var en stabil, triangelformad stålrörsmast, byggbar upp till 42 m och hade stagning i två plan och där stagningen var fäst i mastfoten och var helt fristående.

Multiplexutrustning TM-131

TM 131 är en analog multiplexutrustning som vanligen används på en stabsplats för att över transportabel radiolänk (se ovan) överföra upp till 60 telefonkanaler till FFRL. På stabsplatsen ansluts kanalerna vanligtvis till stabens telefonväxel, som oftast var av denna typ, en manuell CB-växel med anslutningar för c:a 200 anknytningar och ett hundratal linjer till Televerkets näts samt ett sextiotal lokalbatteriförbindelser. Betjäningen var sex växeltelefonister.

Muxhyddan innehåller förutom själva multiplexutrustningen även SSO av två olika typer. DR-AT/Ö för att omvandla de 6-trådiga kanalerna till 2-tr för anslutning till telefonapparat eller telefonväxel, för användande av fingerskiva, eller tonval. DR-AT/Ö används för förmedlade förbindelser. SSO typ RR-LB används för stela (direkta) förbindelser och även den omvandlar de 6-trådiga kanalerna till 2-tråd för anslutning till fälttelefon eller telefonväxel. Här signaleras med 20 Hz 60–80 V mellan SSO och växel (motsv).

För anslutning till stabsplatsens telefonväxel användes stationskabel 10 DL. Dessa anslöts till en korskopplingsenhet (KK-enhet) i muxhyddan, för att kunna koppla förbindelserna (kanalerna) på önskat sätt mot växeln.

I hyddan fanns även ett batterisystem 48V, med likriktare för laddning.

All utrustning övervakades av en larm/tjänstekanalenhet och betjäningspersonalen hade en larmdosa i sin förläggning, varför hyddan kunde vara obemannad.

Det var första gången som civil inomhusutrustning kom att nyttjas i fält och under alla år som utrustningen nyttjats har den fungerat oklanderligt.

 

Ra 100                        (WW II Radio)

Ra 100 är en amerikansk radiostation med beteckning SCR-300, som inköptes efter krigsslutet i Tyskland. Antalet apparater som under åren 1948–50 köptes var ca 3000 st. Dessa renoverades sedan vid Signalverkstäderna i Sundbyberg innan de levererades till infanteriförbanden.

Allmänt

Ra 100 var en ultrakortvågsstation avsedd för telefoniförbindelser på kortare avstånd. Den var i första hand avsedd att tjäna som bärbar radiostation men kunde även användas i fordon.

Utrustningen bestod av följande delar: apparatlåda med batterikabel, batterilåda med batteri, antenner, handmikrotelefon, hörtelefon, antennströmsindikator och bäranordning.

Radiostationen arbetade inom frekvensområdet 40 – 48 MHz, och kunde avstämmas kontinuerligt inom detta område. En med avstämningsratten förbunden skala graderad i kanaler angav på vilken kanal stationen var inställd. Stationen var utförd för frekvensmodulering. Denna modulering medför den fördelen att mottagaren är relativt okänslig för störningar. Trafik kan därför ofta upprätthållas även under svåra störningsförhållanden såsom mitt inne i en stad.

 

Tekniska data  
Sändningsslag Telefoni (FM)
Antenneffekt Ca 0,3 W
Antenn: Antingen normalantenn 3,25 m lång stav eller marschantenn 0,84 m långt spröt.
Räckvidd: Omkring 6 km.
Frekvensomfång: 40,0 – 48,0 MHz fördelad på 41 kanaler med 200 kHz kanalseparation.
Moduleringsslag: Frekvensmodulering.
Kalibrering: Kristallkalibrering sker på 43,0 MHz motsvarande kanal 15 samt 47,3 MHz mittemellan kanalerna 36 och 37.
Mottagartyp: Dubbelsuper första mellanfrekvens 4,3 MHz, andra mellanfrekvens 2,515 MHz
Strömkälla: Batterienhet (specialbatteri) innehållande

1 batteri 90 V

1 batteri 60 V

1 batteri 4,5 V

 

 

Ra 105                        (Corea War radio)

I slutet av 1950-talet var en ny infanteribrigad, org 59, under uppsättning. De Ra 100, som inköpts efter kriget, var ej tillräckliga och det fattades beslut om en ny radio. Arméstaben gav riktlinjer på prestanda, storlek och vikt. Uppdraget gick till industrin, som dock inte kunde tillverka en sådan radio med då känd teknik. Den nya radion skulle få beteckningen Ra 140.

En kompromiss gjordes med att inköpa en amerikansk radio som komplement till Ra 100 i väntan på Ra 140. Denna nya radio fick namnet Ra 105.

Denna amerikanska UK-radio (ultrakortvåg) med beteckning AN/PRC 10 var avsedd för telefoni.

Efter succén i USA med SCR-300/BC-1000 igångsattes ett arbete med att i början av 1950-talet ta fram en efterföljare som var mindre och lättare. Detta var möjligt genom att bl.a. använda subminiatyrrör i stället för miniatyrrör. Resultatet blev PRC-10 (inklusive PRC-8 och PRC-9). Dessa radiostationer blev de första som var uppbyggda av moduler. Moduluppbyggnaden förenklade även reparationsarbetet i fält.

Några år senare kom en förbättrad version med beteckningen PRC-10A.

PRC-10A licenstillverkades i Sverige och fick beteckningen Ra 105.

I Sverige förekom också en del Ra 105 tillverkade i Kanada. Radiostationen var standardradio bl a inom NATO, så den fanns i stort sett överallt.

Ra 105 har även förekommit fordonsmonterad.

Tekniska data:

Sändningsslag Telefoni (FM)
Antenneffekt Ca 0,8 W
Antenn - Normalantenn

- Marschantenn

- Koaxialkontakt för anslutning av matarledning till fast antenn
Frekvensomfång 38 – 55 MHz
Kanalavstånd 100 kHz
Rörbestyckning 13 st subminiatyrrör och 1 st miniatyrrör
Strömförsörjning - Batteri med uttag för +135 V, +67,5 V, -6V och +1,5 V

- 12/24 V från omformare vid fordonsmontering
Vikt Totalt 7,8 kg, varav batteri 3,2 kg
Tillverkare Svenska Radio Aktiebolag (SRA) på licens

 

Radiostation 120 (Ra 120)

Ra 120

M3955-120010 (Tc 96120)

En svensk bärbar UK-radio (ultrakortvåg) avsedd för telefoni, framtagen under 1950-talet. Tillverkad av Svenska Radio Aktiebolaget (SRA).

 

Utrustningen är uppdelad i två bördor. Apparatenheten, som omfattar sändare, mottagare och

vibratoromformare, är insatt i en låda.

Denna kopplas fast med snäpplås ovanpå den ackumulatorlåda som driver stationen.

Tillbehören förvaras i tre packfickor placerade ovanpå och på vardera sidan om lådan.

Detta utgör börda 1.

 

Börda 2 utgörs av två ackumulatorlådor i reserv, hopkopplade ovanpå varandra med snäpplås.

Ra 120 kan även vara fordonsmonterad och strömförsörjes då med 12/24 V från fordonet via

omformare 102.

 

Tekniska data

Sändningsslag Telefoni (FM)
Antenneffekt EFF 1 ca 0,7 W

EFF 2 ca 3,0 W
Antenn Normalantenn 3,25 m lång stav

Marschantenn 1,25 m lång stav

Koaxialkontakt för anslutning av matarledning till andra antenntyper
Frekvensomfång 34,11 - 41,69 MHz, (kanal 0 - 76)

Kanal 59 - 75 (40,0 - 41,6 MHz) är även märkta med röda kanalnummer

0 - 8. För samtrafik med Ra 100, kanal 0 - 8.
Kanalavstånd 100 kHz
Rörbestyckning Miniatyrrör
Strömförsörjning 7,2 V från ackumulatorlåda

7,2 V från omformare 102
Vikt Börda 1 22,2 kg, varav ackumulatorlåda 9,2 kg

Börda 2 19,8 kg

 

Ra 130

Ra 130 är en UK station med fyra fasta kanaler som bestäms med en omkopplare A-D.

Ra 130 köptes i England 1950, där den hade beteckningen WS 88. Den serietillverkades sedan vid Standard Radio i 3 000 exemplar till ett pris av 950 kr/styck. År 1958 tillköptes ytterligare 900 exemplar, men denna gång från British Army. Dessa var då begagnade och renoverades efter leverans vid Signalverkstäderna i Sundbyberg.

I den ursprungliga versionen Ra 130 var det mycket svårt att trimma sändarens frekvens. Enda frekvensnormal var Frekvensmeter m/46 och då fick man kalibrera denna med över- och tilläggstoner. KATF lät då anskaffa en speciell kalibrator för Ra 130, som var kristallstyrd. Trimningen gick då bättre, men ett annat problem var att trimkondensatorerna av märke Philips på 4 – 29 pF hade grov stegring och enda sättet att låsa dem var med smält vax.

Mottagaren var kristallstyrd.

Detta medförde att truppen hade dåligt förtroende för Ra 130. Dess huvuduppgift var förbindelse inom infanteriets skyttekompani mellan kompanichef och plutoncheferna. Vid sändning skulle en ”boll” tryckas ihop. Efter ett tag blev signalisten trött i handen varvid trycket minskade med följd att han omedvetet upphörde med sändningen. Det var också ofta avbrott i kablarna, eftersom signalister m fl använda dessa som bärhandtag.

För att åtgärda dessa förhållanden byggdes stationerna om vid TELUB. Trimkondensatorerna byttes ut mot likartade, men med finare stegring. ”Bollen” byttes ut mot en tryckknapp och batterikabeln mot en armerad kabel. Stationen fick därefter beteckningen Ra 130B.

Tekniska data

Frekvenser: Kanal A 42,15 MHz

Kanal B 41,40 MHz

Kanal C 40,90 MHz

Kanal D 40,20 MHz
Frekvensnoggrannhet: + 0,02%
Sändningsslag: Telefoni (A 3)
Moduleringsslag: Frekvensmodulering
Räckvidd med lång marschantenn (1,6 m): Ca 3 km
Antenneffekt: Ca 0,25 W
Vikt: Komplett station ca 7 kg

 

Ra 135

I slutet av 1970-talet ersattes Ra 130 med en ny liten och lätt radio med beteckningen Ra 135. Denna var liksom Ra 130 främst avsedd för förbindelse mellan skyttepluton och skyttekompani. Det är alltså en ren infanteriradio, men den fanns också vid marinen.  Stationen är kristallstyrd med 11 kanaler, varav de första kanalerna 1- 6 är avsedda för armén och kanalerna 6 - 11 för marinen.

Tillverkad av Svenska Radio Aktiebolaget (SRA).

 

 

 

 

Tekniska data:

Frekvensområde: 40 – 45 MHz
Frekvenser: kanal 1

kanal 2

kanal 3

kanal 4

kanal 5

kanal 6

 42,00 MHz

42,15 MHz

42,35 MHz

42,60 MHz

42,90 MHz

43,00 MHz

 kanal 6

kanal 7

kanal 8

kanal 9

kanal 10

kanal 11

 43,00 MHz

43,15 MHz

43,35 MHz

43,65 MHz

43,85 MHz

44,00 MHz
Kanalavstånd: Min 25 kHz
Moduleringstyp: Frekvensmodulering
Antennimpedans: 50 ohm
HF-bandbredd: 1 MHz
Frekvensnoggrannhet +­ 1,25 kHz
Tonfrekvensområde 300–3000 Hz
Strömförsörjning: Batterilåda 307 med 10 ackumulatorer KR 15/51
Batterispänning: 12 V
Vikt komplett med

med extra batterilåda:

 ca 2500 g

 

Ra 140

Arméförvaltningen gav SRA i uppdrag att ta fram en bärbar UK-station, som skulle ersätta Ra 100 vid infanteriet.

Arméstaben satte dock så stora krav på stationen att SRA hade stora besvärligheter att konstruera den.

Kraven var att den skulle vara liten och lätt med tre förhandsinställda kanaler.

 

När sedan stationen var klar hade infanteriet fått Ra 145, och Ra 140 blev mer eller mindre onödig. Den fick då bli en jägarstation.

 

Konstruktionen var mycket komplicerad. Den ser närmast ut som ett urverk inuti på grund av kravet på snabbinställning av förhandsinställda kanaler.

Hos den tekniska personalen var stationen inte populär. Den var mycket svår att reparera.

Den är försedd med ett frekvenssyntessystem, som dock ger en mycket god frekvensnoggrannhet vid sändning och mottagning. Den lämnar vid sändning en 150 Hz signal för manövrering av tonstyrd brusspärr hos motstationen t ex Ra 145/146 och Ra 421/422.

 

Tekniska data

Frekvensomfång 30,00–77,95 MHz (960 kanaler)
Kanalavstånd 50 kHz
Modulation Frekvensmodulering (FM)
Uteffekt Effektläge 1 - 0,01 W
Effektläge 2 - 0,7 W
Effektläge 3 - 2,5 W
Brusblockering Signalstyrkestyrd
Rörbestyckning Halvledarbestyckad förutom sändaren som är rörbestyckad
Strömförsörjning Batterilåda 301
Vikt Sändtagare 2,5 kg
Fästplatta med omformare 1,2 kg
Batterilåda 2,3 kg

Packficka med tillbehör 1,4 kg

 

Ra 145                        (Vietnam war radio)

I början av 1960-talet introducerades i USA en ny generation militära radiostationer.

1960 kom VRC-12 (Ra 421 och Ra 422) och 1961 kom PRC-25 (Ra 145).

Bägge varianterna inköptes till Sverige och PRC-25 fick här beteckningen Ra 145.

Det är en bärbar UK-radio (ultrakortvåg) avsedd för telefoni.

Stationen är försedd med ett frekvenssyntessystem, som ger mycket god frekvensnoggrannhet vid sändning och mottagning. Samt ett brett frekvensområde, 30,00-75,95 MHz.

Den lämnar vid sändning en 150 Hz signal för manövrering av tonstyrd brusspärr hos motstationen t.ex Ra 145/146 och Ra 421/422.

Tekniska data

Frekvensomfång 30,00-75,95 MHz (920 kanaler)
band A: 30,00-52,95 MHz
band B: 53,00-75,95 MHz
Kanalavstånd 50 kHz
Modulation Frekvensmodulering (FM)
Uteffekt 1,5 W
Brusblockering brus- eller tonreglerad (150 Hz)
Rörbestyckning Halvledarbestyckad förutom sändarens slutrör (2DF4)
Strömförsörjning Batterilåda 303

 

Ra 146

PRC-77 (Ra 146) är en modernare variant av PRC-25 (Ra 145).

De som köptes in till Sverige var tillverkade i Israel och fick beteckningen Ra 146.

Den synliga skillnaden är att ra 146 på frontpanelen har en anslutningskontakt märk "X-Mode". För anslutning av yttre kodningsutrustning (krypto).

Den lämnar vid sändning en 150 Hz signal för manövrering av tonstyrd brusspärr hos motstationen t.ex Ra 145/146 och Ra 421/422.

Tekniska data

Den har samma tekniska data som Ra 145, förutom att den är helt halvledarbestyckad, dvs det finns inget rör i slutsteget.

 

Ra 190

En svensk bärbar KV-radio (kortvåg) avsedd för telegrafi, även mottagning av telefoni.

Stationen är utförd som enmansbörda och är uppdelad i fyra enheter. Sändare, mottagare, batterienhet och väska med tillbehör. Sändare och mottagare kan användas var för sig. Utrustningen är inte försedd med bäranordning, utan skall normalt bäras i ryggsäck eller motsvarande.

Ra 190 användes av jägar- och spaningsförband.

Tillverkad av Svenska Radio Aktiebolaget (SRA)

Sändaren är kristallstyrd med utbytbara kristaller och avsedd endast för omodulerad telegrafi (A1). Den är så konstruerad att vid sändning på frekvenser upp till 8 MHz fungerar slutsteget som rak förstärkare, medan det vid frekvenser över 8 MHz fungerar som frekvensdubblare. Uteffekten är ca 0,8 W på frekvenser upp till 8 MHz och ca 0,4 W över 8 MHz. Dessa effekter kan reduceras till ca 1/4 med manöveromkopplaren på frontpanelen.

På sändaren satt en liten telegraferingsnyckel. Det fanns också en nyckel med en bygel att fästa runt låret.

Tekniska data

SÄNDARE
Sändningsslag Telegrafi (A1)
Antenneffekt 0,8 W (1,6-8 MHz)
0,4 W (8-16 MHz)
Antenn - kastantenn 1, 20 m
- kastantenn 2, 25 m, uttag var femte meter
Frekvensomfång 1,6 - 16 MHz
Rörbestyckning 2 st miniatyrrör
MOTTAGARE
Mottagningsslag Telegrafi (A1) och telefoni (A3)
Frekvensomfång Område 1 1,1-1,7 MHz
Område 2 2,5-3,9 MHz
Område 3 3,9-6,3 MHz
Område 4 6,3-10 MHz
Område 5 10-16 MHz
Rörbestyckning 8 st miniatyrrör

 

Strömförsörjning  

2 st 67,5 V batterier
4 st 1,5 V batterier
Vikt Sändare 1,2 kg
Mottagare 1,8 kg
Batterienhet med batterier 1,6 kg
Väska med tillbehör 1,8 kg

RA 195

Ra 195 med DART

 

Ra 195 är en kortvågsradio för telefoni, telegrafi och datakommunikation. För det senare används KV-DART 301.(Datarapporteringsterminal)

Tillverkad av Hughes i Kalifornien

Tekniska data

Frekvensområde:                   2-30 MHz

Sändningsklasser:                  Telefoni J3A

Telegrafi J2A med enkelt sidband (ESB)

Uteffekt:                                   20 W

Strömförsörjning:                  Två laddningsbara batterier 12 V 1,8 Ah

Kraftaggregat Ra 145 eller strömförsörjningsdon Ra 195

Drifttid:                                    Ca 3 h med sändnings-/mottagningsförhållande 1:9

Vikt:                                          Sändtagare med batterier 7,8 kg

Packpåse med tillbehör och fyra batterier 6,5 kg

Antennfodral med dipolantenn 6,3 kg

Totalt 20,6 kg

 

KV-DART 301

KV-DART är en datarapporteringsterminal och används vid radioöverföring av kortvågs-radio. Den används i första hand tillsammans med Ra 195. Huvudfunktionerna är mottagning, läsning, inskrivning och sändning av meddelanden. Sändningshastigheten är 150 Baud och sändarminnet 200 tecken. Mottagarminnet är 16 meddelanden.           Vikt 3 kg

 

Ra 200

En svensk bärbar KV-radio (kortvåg) avsedd för telegrafi och telefoni, framtagen 1958. Stationen drivs med ackumulatorer och en generator. Vid mottagning och lågeffektsändning svarar ackumulatorerna ensamma för den ström som erfordras men vid sändning med hög effekt måste generatorn vara igång. Generatorn används även för laddning av ackumulatorerna.

Ra 200 kan även vara fordonsmonterad. Strömförsörjes då med 12/24 V från fordonet via omformare 102. Ra 200 kan även användas fast installerad t.ex. i bergrum. Strömförsörjes då från nätaggregat Ra 200.

Sändaren och mottagaren är skilda enheter, vilket medger att man använder stationen för såväl simplex- som duplextrafik. Mottagaren kan användas ensam, men inte sändaren eftersom den får sin ström genom mottagaren.

Vid transport uppdelas utrustningen på tre eller fyra bördor. Börda 1 bestå av antennenhet, sändare, mottagare samt kapell med antennkoger. Börda 2 utgörs av tillbehörslåda Börda 3 utgörs av ackumulatorlåda Börda 4 utgörs av generator med sittställning. Om utrustningen skall delas upp i tre bördor spänns ackumulatorlådan fast antingen under mottagaren eller under tillbehörslådan.

Tekniska data

Sändningsslag telegrafi (A1)
telefoni (A3)
Antenneffekt lågeffekt 0,5 W
högeffekt 8 W
Antenn - marschantenn
- normalantenn
- kastantenn 9 m
- kastantenn 18 m
Frekvensomfång 2 - 8 MHz
Rörbestyckning 21 st miniatyrrör
Strömförsörjning - 7,2 V från ackumulatorlåda. Vid högeffekt dessutom 8 V och 300 V från generatorns likriktarenhet.
- 7,2 V och 300 V från omformare 102.
- 7,2 V och 300 V från nätaggregat Ra 200.
Vikt Börda 1 ca 16 kg
Börda 2 ca 10 kg
Börda 3 ca 9 kg
Börda 4 ca 13 kg
Tillverkad av Standard Radio & Telefon AB, Bromma (före 1956 AB Standard Radiofabrik)

 

Kuriositet:    Ra 200 var den första radioapparat i armén, som det ingick en transistor i, vilket gav problem i början. Den satt i A 1-oscillatorn.

1964 beslöts att renovera samtliga Ra 200 med anledning av de svagheter och fel som kommit till telebyråns kännedom under den tid stationen varit i användning (ca 6 är).

Renoveringen gjordes 1968 och utfördes av Telub i Växjö.

 

RA 421

Ra 421

En amerikansk UK-radio (ultrakortvåg) avsedd för telefoni i VRC 12 serien, med beteckning RT-246. Den är avsedd att användas i stridsfordon och har ett servosystem med tryckknappar för automatisk inställning av frekvensbestämmande komponenter i sändare och mottagare. Den kan även fjärrmanövreras.

Köptes in till Sverige och fick beteckningen Ra 421.

Tillverkad av Magnavox Company.

I början av 1960-talet introducerades i USA en ny generation militära radiostationer, 1960 VRC-12 (Ra 421 och Ra 422) och 1961 PRC-25 (Ra 145). De var försedda med ett frekvenssyntessystem, som ger mycket god frekvensnoggrannhet vid sändning och mottagning. Samt ett brett frekvensområde, 30,00–75,95 MHz. Den lämnar vid sändning en 150 Hz signal för manövrering av tonstyrd brusspärr hos motstationen t.ex Ra 145/146 och Ra 421/422.

Tekniska data

Frekvensomfång 30,00–75,95 MHz (920 kanaler)

Band A: 30,00–52,95 MHz

Band B: 53,00–75,95 MHz
Antal förinställda kanaler 10
Kanalavstånd 50 kHz
Modulation Frekvensmodulering (FM)
Antenneffekt Högeffekt 40 W

Lågeffekt 1–3 W
Brusblockering Brus- eller tonreglerad (150 Hz)
Rörbestyckning Halvledarbestyckad förutom

Sändare: 2 st rör (driv- och slutsteg)

Mottagare: 3 st rör (1:a HF-, 2:a HF- och blandarsteg)
Strömförsörjning 25,5 V likspänning
Vikt 27 kg

I varje stridsvagn (Strv 74, 101,102 och 103) fanns två Ra 421. I varje pbv fanns en Ra 421, förutom i epbv där det fanns tre Ra 421 och i stripbv fyra stycken. Eftersom vi vid denna tid hade åtta pansarförband, som satte upp sex pansarbrigader, där det ingick 113 Ra 421 i varje strids-vagnsbataljon, dessutom hade vi Gotlandsbrigaden och pansarförband i Övre Norrland. Det blev således en stor mängd Ra 421.

Ra 422

Ra 422

En amerikansk UK-radio (ultrakortvåg) avsedd för telefoni i VRC 12 serien, med beteckning RT-524. Den är avsedd att användas i radiofordon och i staber.

Köptes in till Sverige och fick beteckningen Ra 422.

Tillverkad av Magnavox Company.

I början av 1960-talet introducerades i USA en ny generation militära radiostationer, 1960 VRC-12 (Ra 421 och Ra 422) och 1961 PRC-25 (Ra 145). De var försedda med ett frekvenssyntessystem, som ger mycket god frekvensnoggrannhet vid sändning och mottagning. Samt ett brett frekvensområde, 30,00–75,95 MHz. Den lämnar vid sändning en 150 Hz signal för manövrering av tonstyrd brusspärr hos motstationen t.ex Ra 145/146 och Ra 421/422.

Frekvensinställningen sker med tre vred

Ett vred för bandinställning A resp B

Ett vred för MHz inställning och

Ett vred för kHz inställning

Ra 422 var en fordonsmonterad radio, som förekom i stabshytter, stabsterrängbilar och radiopersonterrängbilar.

Tekniska data

Frekvensomfång 30,00–75,95 MHz (920 kanaler)

Band A: 30,00–52,95 MHz

Band B: 53,00–75,95 MHz
Kanalavstånd 50 kHz
Modulation Frekvensmodulering (FM)
Antenneffekt Högeffekt 40 W

Lågeffekt 1-3 W
Brusblockering Brus- eller tonreglerad (150 Hz)
Rörbestyckning Halvledarbestyckad förutom

Sändare: 2 st rör (driv- och slutsteg)

Mottagare: 3 st rör (1:a HF-, 2:a HF- och blandarsteg)
Strömförsörjning 25,5 V likspänning
Vikt 27 kg

 

 

Ra 500

Ra 500 var en amerikansk station, som inköptes som surplus efter andra världskriget tillsammans med Ra 100, vilken hade samma frekvensområde. Vid köpet från US Army fanns den monterad i öppna Dodge-Jeepar. Dessa bilar fick i Sverige namnet Ratgbil m/46. Ra 500 installerades också i radiobil PV 60.

Organisation

I fördelningsstationskompaniet ingick sex Ra 500 radiobilgrupper. Det fanns totalt tio fördelningsstationskompanier i början av 1950-talet.

 

Tekniska data

Radiostation 500 är en frekvensmodulerad station avsedd för telefoni, och använder sig av ultrakortvågsområdets lägre del. Den är avsedd att monteras i radiofordon för att kunna avdelas till underställda förbands staber inom fördelningens ram. Utrustningen tillkom i slutet av 1940-talet. Stationen består av en sändare (BC-924) och en mottagare (BC-923) monterad på en bottenram (FT-237). Denna bottenram fastskruvas i ett för olika fordonstyper specialtillverkat stativ. Stationen kan vid behov kompletteras med en extra mottagare.

Antenneffekt: Hög: 30 - 35 W

Låg:  2 W
Antenn: Marschantenn 2,65 m stav
Frekvensomfång: 27,0 – 38,9 MHz fördelade på 120 kanaler
Kanalseparation: 100 kHz
Förhandsinställda kanaler: 4
Stationsspänning: 12 V från ackumulatorer
Räckvidd: Ca 10 km med marschantenn

 

CT 450

CT 450 är en kortvågsradiosändare med tre kanaler om vardera 125 watt.

Sändaren kunde nyttjas för telefoni, telegrafi och fjärrskriftöverföring.

Sändaren fanns både som fordonsburen i Ra 620 och som fast installerad i sändarannex till fasta ledningsplatser.

Sändaren nyttjades även kommersiellt på många fartyg i handelsflottan.

 

Bilden visar installation i en Ra 620 med CT 450 till höger och till vänster i mitten VFO (3 st)  för avstämning av sändarna och  längst till vänster fjärrbetjäningsstativ för manövrering av sändarna från mottagarvagn som fanns på stabsplats då Ra 620 stod på sändarplats 3-5 km från stabsplatsen

Systemet anskaffades under 1960-talet och utgick ur organisationen omkring år 2000.

 

Radioterrängbil 936 med Radiostation 620 (Ra 620) och Mottagarterrängbil 937 (Mtgb937)

Både sändarenheten och mottagarenheten är placerade i en hytt på ett terränggående fordonschassi Volvo Viking, L 38547 A.

Allmänt

Arméstaben planerade under 1950-talet att anskaffa ett nytt mobilt radiosystem för de högre stabernas sambandsförband (HKV-, milo-, kår- och fördelningsförband)

I tidigare radiostationer hade sändare och mottagare som regel monterats i samma fordon, som grupperades nära den betjänade staben. Nu hade utvecklats kunskap om att radiosändarnas geografiska läge exakt kunde pejlas in och att radiosignalen kunde utnyttjas för att styra missiler, detta undveks nu genom att placera sändarna avskilda från staben. I det nya radiosystemet delades därför sändarna och mottagarna på skilda fordon. Sändarvagnen skulle dock kunna uppträda som en egen komplett radiostation och utrustades därför även med mottagarmöjligheter.

Enligt målsättningen för Ra 620-systemet skulle mottagarvagnarna även kunna förstärka de fasta mottagaranläggningarna och sändarvagnarna skulle vid behov utgöra egna sändarannex eller förstärka fasta sändarannex.

De mobila radiostationer som utvecklades och anskaffades för dessa sambandsbehov kom alltså att delas upp på ett sändarfordon, Radioterrängbil 936 – Ra 620 och ett mottagar- och expeditionsfordon, Mottagarterrängbil 937. De båda terrängbilarna var till det yttre i det närmaste identiska.

Kommunikation mellan fordonen skedde över radiolänk eller tråd och mottagarbilen kunde på så sätt fjärrmanövrera ett eller flera sändarfordon.

Mottagarterrängbilen placerades i stabens närhet, medan sändarterrängbilarna stod på platser lämpade för KV-sändning några kilometer därifrån. Mottagarvagnen kunde sedan fjärrnyckla sändarna via tråd- och/eller radiolänkförbindelse.

Över systemet kunde utväxlas A1, A3 och F 1 trafik, dvs telegrafi, telefoni och fjärrskrift.

 

Sändarhytten hade:

  • Kortvågssändare CT 450 för tre kanaler om vardera 125 W uteffekt
  • Tre radiomottagare Mt 600 för kortvågsmottagning
  • Fjärrnycklingsutrustning med radiolänk Rl 320 (SM 705)
  • Fjärrskriftsutrustning Fskr 308

 

Mottagarhytten hade

  • Fem radiomottagare Mt 600 för kortvågsmottagning
  • Fjärrnycklingsutrustning med radiolänk Rl 320 (SM 705)
  • Fjärrskriftsutrustning Fskr 308

 

 

 

 

 

 

Bild på stativ till vänster

 

 

Närmast i bild syns fjärrnycklingsutrustning med radiolänk Rl 320 (SM 705), i mitten VFO-utrustningar för frekvensinställning av sändaren, som syns längst bort.

Radiostation 630 (Ra 6301, Ra 6302)

I början av 1970-talet hade Ra 620-systemet blivit omodernt, främst därför att systemet inte hade den frekvensnoggrannhet som krävdes för godtagbara fjärrskriftsförbindelser. För de fasta anläggningarna hade CTR 1000 och ARQ anskaffats. Det var då lämpligt att de nya fordonsburna radiofordonen hade samma utrustning som i de fasta anläggningarna.

Den nya radiostationen fick helt logiskt benämningen Ra 630.

Den nya sändaren hade enbart en (1) kanal, men uteffekten var nu 1 000 watt.

I systemet fanns en ARQ (automatic request) för automatisk kontroll av att överförda fjärrskriftmeddelanden kom fram i oförvanskat och felfritt skick. Systemet fungerade i stort så att ett tecken åt gången sändes. Det mottagna tecknet sändes tillbaka för att kontrolleras. Om det var fel återsändes tecknet för kontroll och om det var rätt sändes nästa tecken.

Det här låter krångligt, men fungerade alldeles utmärkt och överföringshastigheten var 50 baud, dvs som med normal fjärrskrift med eller utan krypto.

Det fanns två typer av radiofordon, med en (1) sändare eller med två sändare.

De benämndes Ra 6301 resp 6302.

Systemet fanns även monterat i släpkärror, men inga sådana är dessvärre bevarade.

I fordonen fanns:

KV-sändare 664

(Standard Radio CT 1000)

  
Frekvensområde 1,6 – 25 MHz
Uteffekt 1 kW
Vågtyper A1, A2, A3, A3AÖ, A3AU, A3B, F1
Strömförsörjning 380 V trefas
Effektförbrukning 3 kW
KV-mottagare Ra 722 B

(Standard Radio CR 1000)

  
Frekvensområde 10kHz – 30 MHz
Vågtyper Samma som sändarens
Strömförsörjning 230 V
Antennfördelare För inkoppling av fyra antenner till tre KV-mottagare
Antennförstärkare Tio ingångar
Antennväljare Val mellan fyra antenner
Fjärrskriftsutrustningar  
Stationsutrustning 32 för fjärrskrift, omfattande Bärfrekvensterminal 161

Fjärrskrivmaskin 308
Stationsutrustning KV för radiofjärrskrift, omfattande Remssändare 403

Fjärrskrivmaskin 308

ARQ-utrustning

Tonskiftsdemodulator
Fjärrnycklingsutrustning
Tontelegrafiutrustning TTGF 4 mottagningskanaler

(kanalbeteckningar: 201, 202, 203 och 204)